Tar en liten paus nu :s

Hejsan :) Båda nra och dålig sak att säga nu! 
 
Vi börjar med den dåliga, det är att vi inte har så mycket fanatsi nu och för vi har sommarlov och iallafall jag vill vara ute och göra andra saker än att sitta vid datorn, så därför kommer vi ta en liten paus ;)
 
Den bra saken är att när vi börja skriva igen kommer det att vara bättre kapitel och vi kommer nog uppdatera oftare ;)
 
 

A Part Of Me - Kapitel 2

Tidigare:

”It’s a wonderful city, they have a lot of shopping and really good food. And I see we don’t have any more suggestions, so it’ll be London. We’re leaving next week.” Emma kollade på mig. “This will be fun!” “Haha, maybe” log jag.

Om en vecka lämnar vi Leeds och åker till London, den stad som min pappa dog i.

 



Jag och Emma gick sakta hem tillsammans efter den långa, vanliga, skoldagen. Vi gick mest tysta men sa några små ord då och då, Emma stannade och la sin hand runt min handled, hon kollade på mig och sa "I know that your father died in London Abbie, but you have to let it go. Sooner or later we'll have to go to London, you know that." Eftersom att jag hatade att prata om min pappa för att jag bara blev sur och arg, slet jag mig ur Emmas grepp och fortsatte gå, bort från henne, "Wait, Abbie!" hörde jag henne ropa bakom mig, jag drog en djup suck innan jag vände mig om och tittade på henne med en mörk blick. Hon sprang fram till mig och vi fortsatte gå "Sorry.." sa jag tyst och tittade på henne, hon bet sig i läppen men gav mig sedan ett av hennes fina leénden. Jag svängde av vid en liten skogsstig som ledde mig fram till mitt hus. Stigen hade jag hittat då jag sprungit ifrån vårt hus när pappa dog. Sen dess har jag alltid gått där, eftersom att det är så.. vackert, tyst och hemligt..

När jag hade kommit hem såg jag mamma som satt i sitt rum vid sin dator. "Hi mum" sa jag, medans jag sparkade av mig skorna och hängde upp jackan på kroken. "Hi, how was school? I've got a mail of what you should be packing to the trip to London" "Fine.. I think, oh, yeah!" Jag satte mig jämte henne på sängen och läste igenom allt, efter att ha skrivit ner allt och sprang upp till mitt rum med listan i handen. Jag tog fram den stora resväskan och satte på musik och började sedan springa fram och tillbaka i rummet för att samla ihop allt. Efter väldigt lång tid var jag klar och slängde mig ner på sängen och pustade ut. Jag märkte hur mina ögonlock blev tyngre och tillslut kunde jag inte hålla dem öppna längre.

Jag vaknade av solen som lyste starkt i mitt ansikte, det var tidigt på morgonen, eftersom att jag hade sovit länge var jag pigg och kunde absolut inte somna om. Jag reste mig upp, men satte mig snabbt ner igen när jag blev yr och det blev svart en liten stund jag satt där en stund tills det hade gått över, jag reste mig igen och gick ner för att äta något för att stoppa min mage att kurra högt. Jag gjorde iordning en macka och blandade ihop chokladmjölk. Jag gick ut och satte mig på altanen och kollade runt, jag åt upp och gick in och klädde på mig. Jag hade bestämmt mig för att gå och bada. Jag ringde Emma och frågade om hon ville följa med. Tio minuter senare stod hon utanför dörren i sin röda bikini, med handduken runt halsen, ”Hi! Wait..” sa jag och sprang upp till mitt rum och hämtade pengar.

Vi gick snabbt till stranden, det var nästan helt tomt när vi kom, bara några barn som badade, men det skulle komma fler, det var det ofta helt fullt. Vi la ut handdukarna och gick ut i vattnet. Eftersom att ddet var ganska tidigt fortfarande hade vi trott att det skulle va mycket kallare än var det var.

Efter att vi hade badat i ungefär en timma, och det hade blivit varmare gick jag till den lilla kiosken som låg några meter ifrån stranden, jag köpte några glassar som jag inte hade sett innan, vattenmelon.

länk

 


 

Tråkigt, men har typ inget att skriva.. dooh! Men kommentera så kommer det fler kapitel, då kommer vi längre fram i novellen och det kommre bli bättre för nu har vi typ inget att skriva om.. :)

 


A Part Of Me - Kapitel 1

Tumblr_m4dwe1ylrx1rq1w7uo1_500_large

Jag vaknade med ett ryck, kallsvetten rann sakta längs ryggraden. Idag var det tre månader sen, tre månader sedan min pappa dog. Och som vanligt, så kom samma dröm tillbaka. Jag minns allt så tydligt, hur han låg och krampade på golvet, hur gärna jag ville springa fram till honom. Men mamma höll i mig. Hur mycket jag bara ville skrika, jag ville bara skrika ut allting, då skulle allt bli bra. Men jag gjorde det inte. Jag satte mig sakta upp i sängen och kollade på mobilen, 07.00 . Toppen, då hinner jag duscha innan skolan. tänkte jag. Sagt och gjort. Tio minuter senare stod jag i duschen.  Jag lät varmvattnet rinna ner längs kroppen medan jag stängde ögonen. Tänk hur mycket enklare det hade varit om det var jag som låg på golvet och krampade, och inte pappa. Allt hade varit så mycket lättare. Jag skulle slippa allt det här. Jag skulle varit på en mycket bättre plats. Mina tankar försvann så fort som de kommit när jag hörde den dova knackningen på badrumsdörren.
”Abbie come on! I can’t wait all day, I’ve got a job to do!” Jag suckade sakta och klev ut ur duschen. Mamma brukade alltid skjutsa mig till skolan sedan hon träffade Jim, jag har ingen aning varför, det har bara blivit så. Jag drog på mig ett par jeans och en vit topp, sedan drog jag några svep med mascaran över ögonfransarna innan jag gick ut.
”Thank god” utbrast mamma när jag kom ner till köket. ”Eat something fast, you don’t want to be late today” fortsatte hon. Jag gav henne en frågande blick innan minnet kom tillbaka. Idag skulle vi bestämma klassresan med klassen. Det är just den här dagen jag vill missa, det blir alltid så stort bråk när vi väljer klassresa. Folk vill fara till olika ställen, så det blir aldrig av.  Nu, när vi går i nian. Så måste det bli av, oavsett om vi vill eller inte. Jag suckade tungt och drog med mig min väska ut i hallen. ”Don’t you want to eat something?” frågade mamma tyst. Jag skakade på huvudet och började ta på mig skorna. Mamma kom tätt efter mig.

~

Bilresan var otroligt seg, efter ett tag såg jag den stora skylten ”Leeds High School” . Jag gav mamma en snabb kram innan jag begav mig in genom de stora portarna. De tunga stegen ljöd i korridoren tills jag nådde mitt skåp.
”Hey Ab” Emmas röst väckte mig till liv. ”Hi Em” svarade jag henne med ett leende. ”So are you ready?" frågade hon. ”Kind of” svarade jag och stoppade in väskan i skåpet. Sedan begav vi oss mot klassrummet.

~

”As you all know we’re thinking about travel somewhere together. The whole class.” Mrs Smith’s röst ljöd I hela klassrummet. Jag suckade högt. ”Come on Abbie, it will be fun!” utbrast Emma, jag suckade. ”For you maybe, not for me.” “But if we’re going somewhere we can shop. Would you like it then?” frågade hon nyfiket. “Maybe” svarade jag ointresserat. ”What about London?” utbrast Abbie inför klassen när Mrs Smith pratat klart. En hög suck spred sig genom klassen. ”That’s a wonderful idea Emma!” utbrast Mrs Smith, och en ännu högre suck spred sig. ”Come on, not London!”  suckade Marcus medan han gav Emma en blick. Hon började skratta. ”Why not?” fortsatte Mrs Smith. ”It’s a wonderful city, they have a lot of shopping and really good food. And I see we don’t have any more suggestions, so it’ll be London. We’re leaving next week.” Emma kollade på mig. “This will be fun!” “Haha, maybe” log jag.

~

Om en vecka lämnar vi Leeds och åker till London, den stad som min pappa dog i.


Det blev ett ganska kort första inlägg, men längre kommer komma! Tack för alla fina kommentarer om prologen, fortsätt så! Uppdateringen blir bättre ju mer ni kommenterar, vi blir mer taggade på att skriva då. Ni är guldvärda!


A Part Of Me - Prolog

Detta kommer då bli en ny novell som heter A part of me och läs ↓ vad den kommer handla om!
Idag är det tre år sen.. Tre år sen sedan min pappa dog av cancer. Sedan dess har jag haft det oerhört svårt att släppa in någon i mitt liv, jag är rädd för att jag kommer älska någon mer än vad jag älskade pappa. Min pappa betydde allt för mig. Han var min bästavän, vi pratade om allt.
VÄNTA ÄR INTE KLAR ÄN^^
När pappa fick reda på att han hade cancer så var det 90% som sa att han inte skulle klara sig. Så blev det också, efter 3 månaders kämpanden klarade han inte mer, han föll ihop på golvet, slutade andas. När ambulansen kom fram var det för sent, han var död.

Abbies pappa gick för 3 år sedan bort i cancer och hon har sedan dess haft svårt att släppa in någon i sitt liv. Hon tror att om hon tillät sig att älska någon lika mycket som hon älskade sin pappa, så kommer även den personen att lämna henne och hon kommer bli lika ledsen igen, om inte mer.
Hennes pappa betydde otroligt mycket för henne och eftersom att hon var det enda barnet så spenderade de väldigt mycket tid tillsammans. De var nästan som bästa vänner och de kunde verkligen prata om allt.
När pappan fick beskedet att han hade cancer, sa läkarna att han antagligen inte skulle klara sig. Så blev det också. Efter 3 månaders kämpande klarade hans kropp inte mer. En dag föll han bara ihop på golvet och slutade andas. När ambulansen kom fram var det redan för sent, han var död. Abbie tog detta väldigt hårt, personen som hade lyst upp hennes liv var borta och hon var ensam kvar.
Hennes mamma kunde inte göra mycket, hon försökte prata med Abbie men Abbie lyssnade inte. Hon satt mest i sitt rum och tittade tomt framför sig och hon pratade knappt med någon. Efter några år hade hennes mamma hittat en ny kille och Abbie gillade honom. Mammans kille, Jim, som han hette brukade prata med Abbie i timmar, även om inte Abbie själv sa något.
Jim berättade att det var normalt att reagera så, men om hon skulle kunna gå vidare i livet var hon tvungen att släppa det som hade hänt, även om det var riktigt svårt.
Efter månader hade Jim lyckats.  Abbie hade börjat säga små meningar, och med tiden började hon prata som vanligt. Hon hade fortfarande inte släppt det som hade hänt, men nu när man i alla fall kunde prata med Abbie, var allt mycket bättre. De brukade prata om Abbies pappa och det som hänt. Hon grät ofta under de stunderna, men Jim tröstade henne.
Hon hade några nära vänner i klassen och hon hade även lärt känna några fler genom att de hade kommit från andra skolor i trakten som lagts ner.
En dag skulle hon och hennes klass åka till London på klassresa och där förändras en hel del saker… Hon tar en risk som hon aldrig någonsin skulle vågat ta för några månader sedan.

Tycker ni den verkar bra? ;)♥


RSS 2.0