Jag vaknade med ett ryck, kallsvetten rann sakta längs ryggraden. Idag var det tre månader sen, tre månader sedan min pappa dog. Och som vanligt, så kom samma dröm tillbaka. Jag minns allt så tydligt, hur han låg och krampade på golvet, hur gärna jag ville springa fram till honom. Men mamma höll i mig. Hur mycket jag bara ville skrika, jag ville bara skrika ut allting, då skulle allt bli bra. Men jag gjorde det inte. Jag satte mig sakta upp i sängen och kollade på mobilen, 07.00 . Toppen, då hinner jag duscha innan skolan. tänkte jag. Sagt och gjort. Tio minuter senare stod jag i duschen.  Jag lät varmvattnet rinna ner längs kroppen medan jag stängde ögonen. Tänk hur mycket enklare det hade varit om det var jag som låg på golvet och krampade, och inte pappa. Allt hade varit så mycket lättare. Jag skulle slippa allt det här. Jag skulle varit på en mycket bättre plats. Mina tankar försvann så fort som de kommit när jag hörde den dova knackningen på badrumsdörren.
”Abbie come on! I can’t wait all day, I’ve got a job to do!” Jag suckade sakta och klev ut ur duschen. Mamma brukade alltid skjutsa mig till skolan sedan hon träffade Jim, jag har ingen aning varför, det har bara blivit så. Jag drog på mig ett par jeans och en vit topp, sedan drog jag några svep med mascaran över ögonfransarna innan jag gick ut.
”Thank god” utbrast mamma när jag kom ner till köket. ”Eat something fast, you don’t want to be late today” fortsatte hon. Jag gav henne en frågande blick innan minnet kom tillbaka. Idag skulle vi bestämma klassresan med klassen. Det är just den här dagen jag vill missa, det blir alltid så stort bråk när vi väljer klassresa. Folk vill fara till olika ställen, så det blir aldrig av.  Nu, när vi går i nian. Så måste det bli av, oavsett om vi vill eller inte. Jag suckade tungt och drog med mig min väska ut i hallen. ”Don’t you want to eat something?” frågade mamma tyst. Jag skakade på huvudet och började ta på mig skorna. Mamma kom tätt efter mig.

~

Bilresan var otroligt seg, efter ett tag såg jag den stora skylten ”Leeds High School” . Jag gav mamma en snabb kram innan jag begav mig in genom de stora portarna. De tunga stegen ljöd i korridoren tills jag nådde mitt skåp.
”Hey Ab” Emmas röst väckte mig till liv. ”Hi Em” svarade jag henne med ett leende. ”So are you ready?" frågade hon. ”Kind of” svarade jag och stoppade in väskan i skåpet. Sedan begav vi oss mot klassrummet.

~

”As you all know we’re thinking about travel somewhere together. The whole class.” Mrs Smith’s röst ljöd I hela klassrummet. Jag suckade högt. ”Come on Abbie, it will be fun!” utbrast Emma, jag suckade. ”For you maybe, not for me.” “But if we’re going somewhere we can shop. Would you like it then?” frågade hon nyfiket. “Maybe” svarade jag ointresserat. ”What about London?” utbrast Abbie inför klassen när Mrs Smith pratat klart. En hög suck spred sig genom klassen. ”That’s a wonderful idea Emma!” utbrast Mrs Smith, och en ännu högre suck spred sig. ”Come on, not London!”  suckade Marcus medan han gav Emma en blick. Hon började skratta. ”Why not?” fortsatte Mrs Smith. ”It’s a wonderful city, they have a lot of shopping and really good food. And I see we don’t have any more suggestions, so it’ll be London. We’re leaving next week.” Emma kollade på mig. “This will be fun!” “Haha, maybe” log jag.

~

Om en vecka lämnar vi Leeds och åker till London, den stad som min pappa dog i.

Det blev ett ganska kort första inlägg, men längre kommer komma! Tack för alla fina kommentarer om prologen, fortsätt så! Uppdateringen blir bättre ju mer ni kommenterar, vi blir mer taggade på att skriva då. Ni är guldvärda!